Efter första gången jag var inlagd så blev jag inlags säkert 10 gånger till där i januari.
Jag gjorde en skiktröntgen, då fick jag dricka kontrast och det var jätteäckligt och jag trodde jag skulle kissa på mig.
Sen gjorde jag en massa olika andra röntgen på magen, ultraljud. Blev skickad hit och dit som en boll för att dom skulle hitta felet. Alla ville nog att det skulle ta max 1 månad att hitta felet. Inte ha kvar problemen 10 månader senare också..
Dom tog massor av sprutor för att hitta felet, dom försökte utesluta alla farliga grejer som t.ex canser.
Jag hade inte det, men jag önskar ändå att jag hade det i stället. Då skulle vi veta felet och jag skulle få rätt behandling för det. Och det viktigaste, vi skulle veta felet. Nu går jag runt och lider vareviga dag med det onda i min mage. 
I flera månader gick jag runt och kräktes, svimmade och ramlade ihop för jag var riktigt yr och det är jag fortfarande.
Hela februari fortsatte det, den 10 februari så var jag i skolan, fick en massa hugg i min mage och jag kunde inte röra mig och skrek och grät så vi fick ringa ambulans. Jag var rekordkort tid på akuten, 50 minuter. Någon minut senare låg jag i min sjukhussäng och grät..
Dagen efter gjorde jag olika undersökningar och dagen efter slutade det med operation. Dom ville titta in i magen och se så att det verkligen inte fanns någon tumör eller att blindtarmen skulle spricka.
Jag kommer ihåg att jag somnade på 3 sekunder på operationsbordet.
Sen vaknade jag upp och jag hade frågat pappa 7 gånger vad dom hittade.
Han sa att dom hade tagit bort blindtarmen och att jag låg på intensiven. Jag låg med syrgas, sen somnade jag om..
Jag vaknade upp sen och mådde jätteilla, kräktes en gång och hade ännu ondare efter operationen än innan. Dom hade ju skärt i min mage.
Vi hoppades på att allt skulle bli bra efter blindtarmsoperationen.. det vi önskade slog tyvärr inte in..

såhär gick jag när jag hade ont.. det slutade med att min nacke vart helt cp.
   
Jag var på sjukhuset så mycket så tillslut sprack mina händer
 
På intensiven
 
Mina ärr från operationen, bilden var upp och ner..
 
När jag kom hem några dagar senare så mös jag med min kusin och syster <3
   

Hej, jag heter Felicia och är 13 år.
I den här bloggen så kommer ni få följa mitt liv.
Den handlar om mitt svåra år, och i det här inlägget så kommer ni få läsa om allt jag går/gått igenom .
Ni kanske själva har/går igenom det här eller liknande, eller så kanske ni bara vill läsa. Ibland kommer det komma bilder.
Många har anonyma bloggar men det kommer inte jag ha, jag kommer inte berätta precis allt för er men jag kommer berätta om allt som har hänt och hur jag har känt mig.
I det här inlägget kommer jag berätta om vad som började med allt det här.

Hela hösten 2010 så var jag riktigt förkyld, ont i halsen, konstant feber och över 100 blåsor på tungan.
Den 4 januari (dagen innan min födelsedag) så var jag på vårdcentralen för jag jag skulle få en pencelin som skulle göra så att jag kunde spela en handbollscup den 6 januari.
Första dagen på cupen så hade jag lite ont i magen,  sen den dagen jag kom hem så fick jag riktigt ont i magen.
Jag var på stan med mamma och min syster. Jag skrek för jag hade så ont så vi fick åka direkt till akuten för vi trodde blindtarmen skulle spricka. Jag vart inlagd men fick åka hem dagen efter, dom gissade på att det var förkyldningen som hade gått ner i magen. Det var heeelt fel.
Jag åkte hem och det var lite bättre, dagen efter så fick jag lika ont igen.
Det där var bara början.. ingen i min familj visste att det skulle bli en sån dålig resa av allt det där..
 
Ni kommer få läsa i andra inlägg vad som hände efter det där.